rebeckali

Jag vet inte vart jag ska börja, det finns så mycket att säga men jag får fram så få ord. Känns som om en sten har gjort hål i mitt hjärta och den biten som försvann var du. De här 2 senaste åren har inte varit sig likt, från att vara en pratglad och social människa till att bli en människa som bara sitter och kollar och knappt säger ett ord utan svarar bara på frågor som ja & nej p g a en sjukdom. Men du kände igen mig, när jag brukade komma och hälsa på såg jag hur ditt ansikte lyste upp och och glädjen spred sig i dina ögonon, det var skönt men inte densamma som förut. Jag har gråtit mycket, väldigt mycket de här två senaste åren för att jag var rädd att förlora dig. Men för två veckor sen när du i stortsätt bara satt där och sa ingenting så förstod jag att slutet var nära. Jag tänkte att jag kommer inte att gråta så mycket när du somnar in, för så mycket som jag ha gråtit över dig kan jag aldrig göra mer. Men jag hade fel, helt fel. Tårarna bara rann när jag fick veta att du nu hade somnat in och att jag aldrig skulle få krama dig hejdå. Jag visste inte om att den där dagen för två veckor sedan skulle vara den sista gången i mitt liv jag träffade dig, såg på dig och kände hur len din hud var. Nu vill jag bara göra om den dagen och få säga hej då till världens bästa farmor. Jag har aldirg varit på en begravning, men jag lovar dig att din kommer att bli den finaste och vackraste begravningen någonsin.

Snälla Gud ge tillbaka vår ängel som du tog från oss. Vila i frid